Ja kan inte förstå hur man bara kan känna arg, så arg att man skulle kunna bränna sönder husväggar med blicken eller lyfta bilar. Adrenalinet flödar för fullt.

Ena sekunden skulle jag bara vilja flytta långt bort och skaffa ny identitet eller skrämma bort alla människor i hemstaden och bo här själv.
Usch! känslan att ingen känner igen sej i min situation gör allt värre. Tanken av att nån skattar när man är allvarlig och försöker berätta något gör mej galen.

Jag har ingen lust att göra någontin alls eller prata med någon, men endå skulle jag vilja ha någon som kan prata med en och förstå.
Någon som inte bara säger vad man skall göra eller hur man skall göra utan kan lyssna och säga enkla svar som får iritationen att släppa.
Men tystnaden gör mej ännu argare på något vis. Tänk om alla var tankeläsare och bara inte orkade plocka upp telefonen och skicka ett uppiggande meddelande eller slå en signal... pöh -.-  men nu ede ju så att ingen kan läsa tankar.
Tyverr är jag för arg för att kunna ringa någon och riskera att fräsa till !
¤
Suck!
¤

det är vel sådanahär tillfällen man skulle behöva ett husdjur eller nåt så man inte orkar vara arg.


Min hjärna spränger snart! Det är bäst jag kyler ner mej med en promenad!